Bara så där. Knappt åtta månader efter den förra, utan stora förväntningar, utan pretentioner. Men vad är Kent utan pretentioner?
Det är väl en liten sommarbagatell, ihopslängd mellan två turnéer, tänker man då och hör först bara att nionde albumet låter lättare och ljusare än det åttonde. Några popsånger som smultron på ett strå.
Hur mycket låtar finns det i Joakim Berg egentligen? Han har redan visat sig mer hållbar än alla andra idoler jag haft de senaste 30 åren, men någonstans borde det ta slut. Och i mitten av "En plats i solen" tror jag det är dags, när den ena låten i mellantempo glider samman med nästa och bara de fina stråkarrangemangen sticker ut.
Men texterna griper tag, den ena efter den andra.
"Jag hade en vän som kallade mig känslig, som kanske kände mig för väl, men den versionen utav Joakim är försvunnen" sjunger han och motbevisar samtidigt sig själv med en rad känsliga, privata vykort från vuxenlivet och ett förhållande där passionen ebbar ut.
Efter några lyssningar växer fjärde låten, "Ärlighet, respekt, kärlek", till en av Kents allra bästa, med en refräng som kräver allsång på varenda festival i sommar.
Om det här är Jocke Bergs 40-årskris får vi hoppas att den håller i sig.