Östgöta Kammarkörs jubleumskonsert
Erik Rapp, horn, Therese Hammarberg, Björn Andersson, trombon, Martin Salomonsson, Andrus Vaht, slagverk, Hans Edqvist, orgel, Karin Höghielm, sång.
Dirigent: Hans Lundgren
Missionskyrkan, Linköping, 21 november.
Östgöta Kammarkör firade i lördags sina första 20 år med en jubileumskonsert. Man kunde också kalla evenemanget en jubelkonsert, detta både med tanke på sångarnas entusiasm och publikens bifall.
Inledningsvis fick vi lyssna till ett uruppförande. Karin Höghielm har inspirerats av Rökstenens text och skapat ett laddat och spännande verk, där hon själv framträdde som sångsolist. Till grund för hennes stycke ligger den sedan 50 år vedertagna tolkningen av Elias Wessén. Att den på senare år ifrågasatts av en annan professor i nordiska språk, Bo Ralph, spelat i sammanhanget ingen roll; Wesséns text har en karaktär som nästan ropar på en musikalisk gestaltning.
Blåsare och slagverkare inleder och avslutar; så skapas en ram kring en huvudsakligen vokal sats. Ofrånkomligen får man associationer till hednisk forntid, hemlighetsfull förkunnelse, suggestiva bilder av ett slättlandskap i disig gryning. Någon gång förlorade jag kontakt med solostämman; kör och instrumentalister täckte rösten för mig.
Ett verkningsfullt grepp var det att ställa samman Gesualdo da Venosas madrigal med Lars Johan Werles "Canzona". I tiden skiljer 400 år men i någon mening klingar de som samtida. Werle har ju tonsatt en Petrarca-sonett, och textens tämligen svala sensualism förefaller han mig ha eftersträvat i musiken. Men Hans Lundgren ville tydligen något annat; med livfull dynamik gav han verket en starkare emotionell prägel.
Med nödvändighet får jag fatta mig kort om konsertens övriga nummer. Gösta Nystroems tonsättning av Vilhelm Ekelunds "Havet" följer dessbättre inte Ekelunds högspända, dityrambiska hållning; Nystroems musik förkunnar inte utan ger uttryck för starkt upplevda stämningar. Så som kören sjöng det tre gånger återkommande brus blev det tydligt att Hans Lundgren följde Nystroem!
Att få lyssna till en nästan uppsluppen Arvo Pärt var låt mig säga välgörande, och Sven David Sandströms sätt att skriva färdigt Purcells "Hear my prayer, O Lord ett lika lyckat tilltag som mötet mellan Gesualdo och Werle.
Nu ser vi fram emot de kommande 20 åren!