Festivalen inleddes med en formidabel röstuppvisning. Fanny Wandel i Lone Silver Lining har en imponerande kombination av kontroll och förmåga att släppa lös sin röst fullständigt hämningslöst. Som band har de utvecklats mycket i år och har fått till en perfekt snygg skitighet i sin svårdefinierbara rock. Jennifer Sirén i Norrköpings Process har också en stämma som överträffar det mesta i länet. Det är det dock mot bakgrunden av betydligt mer traditionell blues-hårdrock. Stundtals är de helt lysande – ”Devil’s Water” och ”Recall” framförallt – men de tappar bort sig själva när de ökar tempot.
När det är dags för Pilotsonen att äntra scen har publiken börjat hitta till Kungsträdgården. Sedan har bandet också nått vissa P3-framgångar med låten ”Fem miljoner hjärtslag”. De gör ett bra framträdande, men når inte riktigt sin potential. Nästa band, Zackarias aviserar att Keep it Loud är en av sina sista spelningar. Vilket är synd då de verkar har väldigt kul och får till en bra feststämning framför scen.
I Kartellens frånvaro är NONONO Keep it Louds största akt. De har nått stora framgångar med sina två monsterhits; ”Hungry Eyes” och ”Pumpin Blood” från sin debutskiva som kom tidigare i år. Påfallande mycket av bandets övriga material är betydligt lugnare och står i stark kontrast mot hitsen. Och det blir ett problem – NONONO känns väldigt svala på scen, och det är svårt att få några känslor för dem alls. Det blir inte bättre av att scenen är så insvept i mörker och rök att det under stora delar av spelningen knappt går att se bandet. Men det som verkligen krävs för att de ska kunna bli ett intressant liveband är mer material.
När det är dags att dansa så har den stora publiken hittat till Keep It Loud. Det går så klart inte att kräva att alla house-akter ska vara Avicii, men det går inte att komma ifrån att ju mer avskalad en scenshow är, desto mer krävs det av DJ:n för att det ska bli intressant. Blixtinkallade Didrick löser det med en outtröttlig energi där han gör volter på scen och springer ned till publiken. Lars Allertz, som avslutar natten, går mer in för att skapa en dynamik med musiken. Vilket fungerar fint. Och publiken jublar och dansar med till allt.
På den lilla scenen framträdde akter med stor spännvidd. Förutom traditionella DJ-set av Emelie Garton & Johanna Thunberg och Gabriel Nielsen, blev det dansuppvisning, old school-rap från Pjer, körsång av Linköpings Indiekör, spoken word av Anna Nygren och Marica Källner samt ett distortionsperformance av Urodi Pod Vodoi. Det sistnämnda var mer intressant än det mesta kvällen bjöd på, men förmodligen ett par snäpp för svårt för sammanhanget.
Efter alla kontroverser får Keep It Loud räknas som en framgång, och all heder till arrangörerna som gjort ett strålande arbete.