12–14 februari
Klockan visar 04.44. Det tjuter i öronen, fötterna är bortdomnade och känslan av att ligga under ett fluffigt täcke är den lyxigaste i världen. Kort sagt, det har begåtts festival igen. Redan nu står det klart att det blir en ny omgång av Where’s the music? nästa år. Gott så. Sista minnet från festivalen är att Solen står på Dynamos scen och mässar ut orden "Jag hatar det här" till distade gitarrer. Så illa var det nu inte, men även om arrangemanget var relativt smärtfritt så finns det frågetecken.
Det pratas om 4 000 sålda biljetter. Det kanske stämmer, var själv inte på lördagens maratonsittning med Far & Son, Hoffmaestro och Movits! i Flygeln. Antar att det var en av hållpunkterna som många löste biljett för, men inget som för kulturen framåt. Åtminstone inte om målet är att lyfta ny musik. Då är festivalens existensberättigande redan starkt ifrågasatt. Förlåt om jag framstår som elitistisk, men helt ärligt... behöver Sverige mer av detta tjo och tjim? Är de här banden vad pengarna ska gå till så vill jag helst ligga kvar under det fluffiga täcket.
Tanken med de så kallade showcase-spelningarna, där banden spelar kortare tid för att publiken ska hinna ta del av mer, är i grunden god. Men den tidsvinsten åts dessvärre upp av ständiga promenader mellan Industrilandskapet och Dynamo, den kanske minst tillgängliga scenen på festivalen som ändå huserar attraktiva akter som Kite, Joy och Amason. Chansen att upptäcka ditt nya favoritband, som är en av tankarna, krävde i de flesta fall att du helt struntade i något du förmodligen visste att du skulle uppskatta. Som nisch håller inte ”många bäckar små”.
Det märktes med skämskuddens absoluta tydlighet under vissa av de på förhand mest intressanta men också smalare konserterna. Studio Barnhus, kollektivet med några av landets bästa dj:s, var naturligtvis briljanta. Men i Laxholmskällarens fritidsgårdslokal stod de sig slätt mot samtida Beatrice Eli och monstret ”Ikväll är vi kungar” med Petter, Lilla Namo, Ison & Fille och Rosh. Att underbarnet Baba Stiltz ska kunna konkurrera med nämnda studentspex i Flygeln är förstås en helt omöjlig ekvation. Den publiken finns inte här och jag tyckte bara synd om honom.
Med detta sagt, det tre dagarna gav verkligen valuta för pengarna. Även om någon ny storhet inte upptäcktes, var kvaliteten på det som sågs rakt igenom grym. Gles publik gjorde också att köer aldrig upplevdes som ett problem. Men att det var samma klientel, varav jag kände eller kände igen cirka hälften sedan tidigare, på typ varenda spelning säger en del om festivalens sprängkraft just nu.
På sikt kanske underlaget till en sådan här satsning finns, efter helgen är jag dock mer pessimistisk än hoppfull. Vi pratar liksom om Norrköping och inte om Stockholm här. Men så tyckte jag själv att Yung Lean-konserten var bäst, något av det minst lokala och småskaliga ur hela programmet.