För den som gillar progressiv hårdrock är lördagen något av en guldgruva. Spock?s Beard, Styx och Kansas avlöser varandra under den tidiga kvällen. Själv klarar jag inte av den kraftansträngning som alla fioler, orglar, keyboards och dominanta frygiska skalor innebär.
Inte är jag heller särskilt intresserad av de lite hårdare banden som Destruction, Angel Witch eller Nifelheim.
Segdragen resaEn katastrofdag med andra ord? Inte alls. Visserligen känns resan fram mot klockan 21 ganska segdragen, speciellt som jag anländer till festivalområdet i god tid för att se kanadensiska hårdrocksikonen Lee Aaron redan klockan 12.
Lee Aaron, som fyller 49 om en månad, borde tjäna som förebild för många av de andra artisterna på festivalen.
Vältränad, välklädd, rösten är i toppskick och hennes band består av ett jordnära gäng som gör sitt jobb på ett tajt men ändå charmigt vis. Utan gitarrsolon, trumsolon eller tjafs.
Utflippad underhållningNär kvällen väl kommer blir det desto mer bråttom. Thin Lizzy och Hawkwind krockar och de sistnämnda står som klockrena segrare. Vilken härligt utflippad underhållning!
För kallt och för blåsigtOzzy Osbourne är den han är helt enkelt. Att ha några synpunkter på det är egentligen onödigt. Konserten blir som väntat kort och överraskningarna hålls till ett minimum. Men Ozzy verkar glad och håller ett tempo som man inte tror han egentligen kan mäkta med.
Ännu en lyckad festival är till ända. Vedermödorna har varit de vanliga: för varmt, för kallt, för blåsigt. Höjdpunkterna har varit många men en generell sak jag vill lyfta fram är hur bra ljudet har varit från scenerna. Mycket bra jobbat.
PELLE GUNNARSSON