En kvinnlig fånge släpps fri. Det är en bekant och superfilmisk ritual som spelas upp; hon får sina privata kläder, kvitterar ut sina tillhörigheter, det saknas kontanter i plånboken och vakterna fnyser när det påpekas. Portarna till fängelset öppnas och vår hjältinna, den struliga Mirja, blir upplockad av sina förortsväninnor och drar iväg i ett moln av pussar, garv, planer på en ny stöt och drömmar om en omstart i det hägrande Montevideo.
Men innan de välkända scenerna drar i gång har Mirja vänt sig direkt till oss i publiken och bugande bjudit in, som för att markera att det här är hennes historia, ett slags performance av nydanande slag i en genre som ofta dras med slitna klichéer. I den här berättelsen, regisserad av debuterande Rojda Sekersöz och med ett originalmanus av Johanna Emanuelsson är det kvinnor i alla bärande roller. Det faktumet i sig är så syresättande att det nästan är sorgligt.
Mirjas återkomst till betongförorten, det eviga rökandet, ansvaret för den bloggande lillasystern och krisande relationer till både kompisar och den sjuka mamman skildras med säker hand. Fotot är snyggt och här ryms förlösande skratt, värme och träffande vardagsdetaljer som berättar effektivt om klass och förlamande strukturer.
Dramatik saknas inte heller men tyvärr nås bara stundtals ett riktigt djup. "Dröm vidare" borde kännas mer angelägen än den i slutändan gör och fyran i betyg är svag. Men det är ändå en mycket lovande debut där alla skådespelare får chans att glänsa. Inte minst kompisgänget runt Mirja pendlar från snärtigt kul till smygande hotfullt med en lätthet som imponerar.
Starkast lyser Evin Ahmad i huvudrollen. Kameran älskar henne och vi i publiken likaså. Hon blir en stark och bräcklig underdoghjältinna att heja på, fullt i klass med Bianca Kronlöfs Dino i "Svenskjävel" eller Alicia Vikanders Katarina i "Till det som är vackert". (TT)