Herregud, det här är så bra. Audra Mae har en säregen röst som kan pendla mellan styrka och knappt märkbara uttryck. Kanske beror röststyrkan på ett nära släktskap med Judy Garland. Kanske inte. Men Mae finns där för att berätta små historier som alla skulle kunna vara kapitel i en bok om olycka och kanske ond bråd död?
Jag försöker verkligen hitta några brister i "The happiest lamb", men jag går egentligen bet på den uppgiften. Temperamentet är varierat och sångerna får skildra flera nyanser av livet. Det är riktigt snyggt gjort. Ska det vara något som är konstigt så är det att Audra Mae har skrivit en sång som Susan Boyle använt. Men det är väl, typ, det enda.