Alla svenska dialekter finns representerade på Ullevi denna blåsiga sommarkväll. Ändå är arenan är knappt halvfull (halvtom) när brittiska Snow Patrol värmer upp med sin pompösa arenapop. Och det är klart, denna imponerande konsertsommar, vem väljer fyra halvåldrade gubbar från Irland som hade sina glansdagar för 20 år sen? Ovanför Snow Patrols huvuden hänger "The Claw", ett imponerande scenmonster som nånstans sammanfattar vad som har hänt med U2: deras överbyggnad är större än dem själva.
När U2 äntligen går på är arenan nästan full och de drar igång med "Breathe" och titellåten från senaste plattan, "No line on the horizon". De har sagt att de vill återuppfinna sig, göra något tyngre och rockigare. Och "Get on your boots" är sannerligen tung och rockig. Men ändå, det finns massor med andra band som spelar liknande bluesrock, och då ännu tyngre.
Scenen ett monsterbygge
Scenen är verkligen ett monsterbygge, med ramper ut i publiken. Något grånade är de allt, men energin är kvar. Och det seriösa anslaget. Bono bjuder knappt på ett smajl, det enda roliga är väl när han hojtar "Liseberg" för full hals.
Annars levererar de just ambitiös, pompös rock?n?roll. Bono har på senare år engagerat sig i världspolitiken och ikväll spelar de "One" som en tribut till alla politiska aktivister. Och när hela Ullevi sjunger med och viftar med vita flaggor kommer kvällens första riktiga rysning.
Ont om riktiga rysningar
Men annars är det ont om riktiga rysningar. Jag vill verkligen känna mycket för mina gamla hjältar. I takt med att mörkret sänker sig över Göteborg ökar ljusshowen i styrka och hela klon lyser upp natthimlen. Men det når inte in, inte i hjärtat. Det stannar vid påkostat och pompöst. Visst är det ett svårt uppdrag, att spela sig in i hjärtat på folk efter snart 30 år på scen. Ibland lyckas de, med "Vertigo", en fantastisk avskalad version av "Desire" och när de spelar "Sunday bloody sunday" visar de varför de en gång var världens största och finaste rockband.