Mary J Blige
Hawaii
Det finns feminister, sådana som låter håret växa över hela kroppen, som hatar patriarkatet och ger utlopp för sin frustration genom att riva ner H&M-affischer vid jultid. Och så finns det feminister som Mary J Blige, som klädd i sexiga kläder ropar till Hultsfredspubliken att "ni tjejer måste inse ert värde. Om ni lever i en dålig relation måste ni fatta att ni är värda något mycket mycket bättre".
Molnen skingras över Hulingen och solen tittar fram bakom Hawaii-scenen när Mary J går på. Publiken är entusiastisk och jag slås av antalet punkfrillor och hårdrockstatueringar som rör sig i publikhavet. När Mary J kommer in, blonderad och klädd i en tajt, mossgrön dräkt, stiger jublet. För att sedan - tyvärr - inte stiga så mycket igen på ett tag.
Mary J är ju krönt till souldrottning och vann allas hjärtan med superalbumet "No more drama", som bjöd på en skön blandning av traditionell rnb och tyngre, hiphopinfluerad soul. Men på Hawaiiscenen känns det tunt från allra första början. Hon inleder med ett soulmedley som aldrig riktigt tar sig, trots att hon är uppbackad av ett gäng ystra streetdansare och ett tajt komp. Sedan är det balladdags och jag ser i ögonvrån hur folk droppar av. "Vi ska snart dra upp tempot igen", lovar hon och jag undrar när det där äkta, nära, levande kommer, om det kommer.
Det kommer, till slut. När hon inleder hiten "No more drama" kommer de avdroppade lydigt tillbaka. Och Mary J har plötsligt känslorna utanpå kroppen, hon springer runt på scen, ylar, går ner på knä, visar att hon faktiskt är urless på bråk och fejder och söndriga förhållanden. Kören gör sitt jobb, nästan lika bra som gospelgänget på studioversionen och solen blickar ner över Hultsfred. Hennes brinnande kvinnokamp för självrespekt och självkänsla går rakt in i hjärtat. Sedan blir det "Love @ first sight" och det är omöjligt att värja sig.
Då säger hon att det är dags för sista låten. Snopet, nu när både hon och publiken börjar komma i form. Konserten, som var annonserad till en dryg timme, har hållt på i knappt fyrtio minuter. Så börjar kompet till "Family affair" och hon manar oss att leva i fred och broderskap, publiken jublar och gungar i takt.
Så visst, hon visar att hon kan mer än bara skriva schyssta låtar och sjunga snyggt. Synd bara att hon gör det när konserten nästan är över.
Anna Lindberg