Pianolir i parkformat

CCC

Robert Wells, Rhapsody Lounge Orchestra och The Vocalettes

Folkets Park, Kisa, 17/7 2009

Om du har bilden av Robert Wells uppbackad av full symfoniorkester mot fonden av ett gigantiskt kalkbrott, då är Wells i Parken dömt att bli en besvikelse. Scenen är mindre, orkestern betänkligt nedbantad, och ja, Kisa Folkets Park i all ära, men något Dalhalla är det inte.

I går kväll hade Robert Wells turnépremiär med Wells i Parken i Kisa. Efter två decennier med Rhapsody in Rock-konserter har Wells valt att skala ner formatet och lite grann återvänt till sina rötter.

Det var i parkerna han en gång började, bakom artister som Lill-Babs och Jerry Williams, och med parkformatet andas Wells nu liv i en dröm som bland annat Lill-Babs länge haft om folkparker som generationsöverskridande mötesplatser.

Medan den instinktiva känslan är att Wells i Parken blir lite som ett akustiskt E-Type eller en personalfest utan drinkbord, lyckas Robert Wells på något vis med konststycket att få igång publiken.

Och detta trots en repertoar som de flesta förmodligen inte känner igen. Sin vana trogen vältrar sig Wells i Victor Borge- och Charlie Norman-manér. Det är boogie woogie och jazzinfluenser ihopknåpade och omrörda där låtar går in och ur varandra, och högt blandas med lågt, klassiskt med nutida. För att till fullo ta in Wells förmåga måste man verkligen gilla pianolir, men även för den mindre inbitne entusiasten är det underhållning att se musiker med absolut gehör och total fingertoppskänsla.

Någonstans saknar jag dock det improviserade. För även om repertoaren bjuder på snabba och oväntade kast, så känns den in i minsta harmoni och precision sådär fullkomligt inövad. Och någonstans i det inövade längtar jag å ena sidan till en inrökt pianobar, och å andra sidan till ett storsvulstigt symfoniorkesterbemannat Dalhalla.