Förra gången Mikael Wiehe var i stan vände ha sig inåt i sina "skilsmässosånger", han var eftertänksam och ödmjuk och visade dittills osedda sidor av sig själv. Nu kände vi åter igen honom som den tillspetsade vänsteragitatorn. Först sa han att konserten skulle gå i "kärlekens, medkänslans och generositetens tecken", och det stämde ju in på "Strö all min kärlek". Men strax därefter var det som om han skrattade bort det, och så var giftigheterna tillbaka med "Har banken ta´tt din villa". Hans gitarrkomp till den sången var verkningsfullt, i sitt obönhörliga malande påminde det om Neil Youngs ilskna gitarrspel i "Rockin´in the free world".
Wiehe lämnar ju sällan sina lyssnare oberörda, men de flesta kommentarer handlar om hans historia eller att vissa finner honom självgod eller om hans inställning till Kuba - det är inte ofta hans kvaliteter som musiker uppmärksammas. Jag anser honom vara en habil gitarrist, hans sätt att ackompanjera sig själv är enkelt men fungerar. Hans sång låter övertygad. Några av hans nya alster har inte så spännande melodier, och när han berättade att han under alla år aldrig fått så bra respons som efter senaste skivsläppet så tänkte jag att det kan knappast bero på musiken i sig.
Hans texter har i allmänhet större dignitet, och nu är de argare och mer bitska än någonsin. Det finns mycket av det nya som är hör- och tänkvärt, exempelvis "Gud, är det sant". Men när han ville plocka poäng med att Carl Bildt vill starta ett nytt Vietnamkrig så kändes det platt och lite billigt när man vet vilka konstfulla sånger han tidigare gjort, med ett fantasifullt språk som skapar inre bilder hos dem som lyssnar. Ett bra exempel är hans "Lindansaren" som vi tack och lov också fick höra.
Oavsett om man instämmer eller ej i hans svartvita sätt att beskriva världen så behövs hans röst. Likgiltighet, likriktning och korrekthet har vi nog av. Vem som vill får sjunga sin övertygelse, men den som vill gå i sångligt svaromål med Wiehe bör vässa sin retorik och ha argumenten i ordning.