En tvåbarnsmorsa, en kille som givit hårtransplantationer ännu ett ansikte, och Anropar försvunnen-Hannas lillasyrra. Hur hett låter det? Saken är den att Alcazar aldrig känts hetare än nu.
Trots detta lyckades de inte riktigt få fart på Motalafestivalen i går kväll. En kokhet sommarkväll och ett framförande som började väl tilltaget före utannonserad tid jobbade stenhårt mot bandets ihärdiga försök att få igång publiken.
Överlevt sig självaAlcazar är bandet som på många sätt överlevt sig själva. Förmodligen har inget annat band har radat upp fler Melodifestivalsframföranden utan seger, och få andra band har omsatt bandmedlemmar på liknande sätt utan att tappa gnista och identitet.
I dag består bandet av grundaren Andreas Lundstedt, den ständiga medlemmen Tess Merkel och nytillskottet Lina Hedlund, och även om gruppen gjort en lätt glidning från Abba-inspirerad pop till diskogenren, finns Alcazar-identiteten i tryggt behåll.
Det är soundet, men det är också kläderna och poserna som gör att Alcazar fortsätter att sticka ut från mängden.
Vad gäller sound bjöds Motalapubliken på förvånansvärt många covers, där 1980-talet fått stå som förebild för låtvalet.
Rent spontant känns det som att Alcazar borde ha en bredare låtskatt att ösa ur än att behöva damma av gamla Human League-alster.
Och sambainspirerade covers på sig själva torde göra få Alcazar-fans lyckliga. Cover-versionerna och det tidigarelagda framförandet gjorde att Alcazar i mångt och mycket fungerade som förband till sig själva.
Kläderna, som det är närmast omöjliga att låta bli att skriva om, lämnade inledningsvis en del övrigt att önska. Neonfärgad mysdress med Gällivarehäng känns varken inne under diskokulan eller i 1980-talets färgdrypande tidsepok, men bot och bättring kom i akt två.
Satt som en smäckOch de teatraliska poserna sitter som en smäck, där Lina Hedlunds musikalådra ger henne en självklar plats i detta posernas mesta diskoband på 2000-talet.