När Stry tröttnade på Stockholm, Thåström och Imperiet, tog han tåget hem till Malmö och satte ihop Babylon Blues med en av Sveriges bästa gitarrister Mikael Westergren. Stry skrev under den här perioden några av rocksveriges bästa texter genom tiderna och Babylon Blues första skivor är sorgligt bortglömda i den kanon som finns av svenska rockskivor i dag.
Varje gång jag hör Mattias Alkberg, tänker jag på Stry och Babylon Blues. Exakt varför vet jag inte, men Alkberg ska ta det som en komplimang. För även om Luleås känsligaste punkpappa skriver helt andra sorter av texter än Stry så har han samma förmåga att hitta rätt ord vid varje enskilt tillfälle. Därför är Mattias Alkberg alltid värd att lyssna på, även när hans låtar blir i anonymaste laget och när melodierna inte vill lyfta över effektpedalerna på scengolvet.
Herrgårn en torsdagskväll i november. Fullt av studenter med Alkberghjärtan bankande i upphetsad takt. Allt är egentligen upplagt för fest. Men jag har sett det hända förr, mer än en gång. Mattias Alkberg och hans mannar spelar bort chansen, vänder sångerna inåt i stället för utåt mot publiken och tappar sakta men säkert greppet om lyssnarnas koncentration. Den nerv som finns när Mattias Alkberg och hans band går på scenen är borta en timme senare. Då hjälper det inte så mycket att de levererar en blytung version av Nationalteaterns "Jack the ripper" som extranummer, gäspningarna sitter redan i käken och blickarna går oroligt mot baren eller garderoben.
Och visst var det så att Babylon Blues också brukade spela "Jack the ripper"? Min jämförelse är kanske inte helt gripen ur luften. Kan inte Mattias Alkberg ringa Mikael Westergren till nästa skiva och turné? Det skulle slå gnistor.