Mitt under spelningen i Crusellhallen tackar pianisten Jan Lundgren arrangörerna Great Jazz Club och uppmanar politiker och sponsorer att fortsätta stödja festivalen
Det är inte fullsatt i konsertsalen, men det borde det ha varit. Jan Lundgren tillhör den skara svenska jazzmusiker som spelar mer utomlands än hemma. Vi svenskar har nog inte fattat hur stora flera av dem är utomlands. Men för att komma dit måste de få speltillfällen i Sverige och det är här GJC kommer in i bilden.
På rak arm kommer jag inte på någon i dag levande svensk jazzmusiker som inte GJC har engagerat. Genom åren har också många stjärnor med internationell lyskraft gästat Linköping och det tackar vi för.
Men det allra viktigaste med festivalen är att det lokala musiklivet får en chans att visa upp sig. Cirka 30 lokala band deltog i helgen och på ungdomsfestivalen, som alltid äger rum dagen före, samlandes cirka 400 musikskolelever. Det är klart att merparten av dessa stannar kvar en dag till i Linköping och låter sig inspireras av festivalmusikerna.
Kul också att Bruno Andersson tilldelades honnörsstipendiet. Hedras den som hedras bör! Den före detta skivhandlaren och pianisten har i det tysta gjort stora saker för Linköpings musikliv. En jazzfantast av format, alltid med en varm glimt i ögat.
Hoppas Bruno hade tid att slinka in på någon av de mindre scenerna där lokala stjärnor som Frallan och Slowman regerade. Det är oftast där det roligaste händer. Det mesta är tillåtet på Jazz & Blues. Enda regeln som gäller är att det måste svänga. Du vet, "It don?t mean a thing if it ain?t got that swing?"
Men ändå - lite tycker jag nog festivalen har stelnat i sin form. Det blir lite för mycket upprepning år efter år. Flera av konsertlokalerna är omöjliga rent akustiskt och alldeles för otrivsamma för att lyssna på musik i. Och det är hög tid att en sponsor - eller kommunen - kliver fram och hostar upp de pengar som gör att minst en internationell stjärna av verklig lyskraft är med och lyfter arrangemanget.
Eller så är det vi i publiken som måste börja tänka om och inse att artister som Jan Lundgren är av allra högsta karat och göra vad vi kan få att få konsertsalen proppad.
Festivalens finaste stund kom när Jan Lundgren spelade ledmotivet till den italienska filmen "Il postino". Det kändes så rätt. Lundgren letar efter musik ute i Europa, tar hem den och gör om den till sin egen. Och för ut den i Europa på nytt. Sånt klarar bara de allra största.