När jag vandrar genom vårkvällen mot Atmosfär är jag nyfiken på att se om Timo Räisänens medverkan som kommentator vad gäller Melodifestivalen och andra allmänt kända sammanhang som "Körslaget "har givit honom en ny publik, men det är få tecken på det i spellokalen. Kanske de i så fall sitter hemma och tittar på tv, för det är nämligen så att Räisänen konkurrerar med sig själv på bästa sändningstid. Men jag är övertygad om att vi som valde konserten drog det längsta strået, lång näsa åt er som kikade på "Så ska det låta".
Mannen från Göteborg mottas som en hjälte när han kliver upp på scenen, det är knökfullt i den lilla lokalen och ett par hundra röster jublar ikapp. Och det är välförtjänt. Timo Räisänen kan mycket väl vara Sveriges bästa liveartist just nu. Med sin charmiga personlighet och sitt smittande leende tar han full kontroll över oss. Han är liten, ettrig och alldeles, alldeles underbar. Att Linköping står för turnépremiären gör också sitt till, det märks att killarna är taggade. Spelglädjen sprudlar och är tydligt att bandet gillar att spela ihop.
En stor del av kvällen ägnas åt den nya skivan som släpptes i dagarna, ett album som inte helt föll mig i smaken. Men den positiva stämningen och tempoökningen live gör att låtar som känns trista och halvdana hemma vid skivspelaren klättrar upp ett par steg på svängighetsskalan även om ett par nummer känns ovanligt sega. Räisänens mest lysande ögonblick och starka kort är de gamla dängorna, inget slår en svettig version av "Don?t let the devil ruin it all" och "Sweet Marie".