Arrangemang som är populära och återkommer blir förstås traditioner så småningom. I går var det, traditionsenligt, nyårskonsert i Mjölby med stadsmusikkåren - för artonde gången!
Att Svante Johansson dirigerar är också tradition. Förresten borde man snarare, när det gäller Svante Johansson, tala om institution. Förmodligen är han lika viktig för musikkåren och staden musikliv som han är återhållsam i sin framtoning. Hur som helst: hans trygghet sprider sig till orkestern, det är uppenbart.
Programmet upptog efter vanan mestadels kända ting av lite äldre och modernare art. Efter Champagnegaloppen, framförd med rutinerad spelglädje, bjöd man på "An der schönen blauen Donau", där hornen hade en viktig och väl genomförd roll.
Av orkesterns övriga nummer fäste jag mig vid Arturo Piazollas "Libertango", ett stycke präglat av både mjuk melodik och rytmisk svikt. Gershwins "Cuban ouverture" vittnar om tonsättarens ambitioner: den rytmiska variationen och komplexiteten ställer krav och helt lyckat blev det nog inte.
Det stycke som hette "Symphonic Rock" var rätt pretentiöst arrangerat men musikaliskt var det tämligen magert. Roligare - och nog tacksammare att spela - är däremot Percy Faiths "Mucho gustos" om fick ett verkligt fint framförande.
Solisten Molly Sandén framträdde i fem nummer, med tilltagande inlevelse; man kunde också kalla det utspel. Hon trivdes nog själv allra bäst med "Fånga en sommar" och "Simply the best". Fint stöd hade hon av Emma-Lisa, som fyllde sin något undanskymda roll särdeles bra.
Johan Birath presenterade programmet, och däri innefattades både småprat med solisten och med publiken.