Inför en konsert med trion Frifot är man redan på förhand övertygad om att få uppleva något fantastiskt. Det infrias även denna gång. Vals och visa, psalm och schottis - allt känns stadigt förankrat i folkdjupet, utan att för den skull sakna ett eget och ytterst personligt uttryck. Ett annat till synes paradoxalt förhållande är det mellan respekten för traditionen och avspändheten inför den. Gångna tiders spelmanslåtar gnids inte fram med en museal försiktighet, istället blir de tänjbara, fylls med frisk luft och tillåts dra iväg på nya äventyr. På så sätt hålls folkmusiken levande och blir tidlöst relevant.
Frifots adelsmärke framför andra är det magiska suget i polskorna, något som resulterar i en oemotståndlig rytmisk dragningskraft. I Roligs-Pers polskor ger de ymniga krusningarna och utsmyckningarna i Per Gudmundsons och Lena Willemarks fioler - trots sin uppenbara svenskhet - orientaliska associationer. Till det bidrar även Ale Möllers mandola. Jag har aldrig hört någon annan spela detta fascinerande instrument: övertonsrikt och med en rejäl botten i bassträngarna.
Sällan eller aldrig väljer Frifot det tillrättalagda, deras skönhetsideal präglas av karghet och tomma ackord. Den estniska koralen Jag lyfter mina händer blir ett tydligt exempel på det antyddas sparsmakade estetik, medan sommarpsalmen från Gammalsvenskby färgläggs mer generöst med treklanger i a cappella-sången.
Trion delar på presentationerna, det är befriande chosefritt och i Möllers fall riktigt roligt. I den avslutande polskan spelar han samtidigt på två munspel simultant med att sköta basfunktionen på mandolans strängar. Men det som fängslar mest är inte hur mycket han klarar av, utan det faktum att allt svänger så sanslöst. En injektion av glädje!