Det är något mycket tilltalande med en konsert som denna: avspänt och anspråkslöst men samtidigt utan att man alls brister i allvar och ambition. Det inledande stycket av Haydn är ursprungligen skrivet för ett mekaniskt instrument (Flötenuhr) men här arrangerat för fyra blåsare. Av detta blev det smakfull rokoko med behaglig andhämtning. För mig hade man förstås gärna fått vila mer i sista satsen!
Schuberts Impromptu i B-dur, framfört av Gösta Nylund, presenterar ett tema som sedan varieras med rik ingivelse. När temat gestaltades i moll fanns en variation i tempo som inte i samma grad gjorde sig gällande i de övriga; det hade jag inte haft något emot.
Det avslutande stycket, utan tvivel huvudnumret, var Mozarts kvintett för piano och blåsare, K 452. Det är ett verkligt lyckokast. I ett brev till pappa Leopold i april 1784, dagarna efter att det framförts, skriver Mozart att detta verk är det bästa han komponerat. Ja, säger vi som lyssnar idag, det inledande Allegrot är verkligen tilltalande, den följande largetto - satsen särdeles vacker och det avslutande allegrettot alldeles underbart. I den här satsen finns en överdådig musikantisk glädje, en briljans i melodi och i blåsarnas samspel; det är lätt att instämma i Mozarts upprymdhet i brevet. Spelglädjen var också påtaglig och publiken hörbarligen nöjd.