Väl inne på den tredje konserten för att presentera Felix Mendelssohns (1809-1847) samlade orgelverk har S:t Lars kyrkas organist Staffan Holm kommit till dennes tre sista orgelsonater, Fughetta och Nachspiel. De sena sonaterna, skrivna på 1840-talet när Felix kommit gott och väl in i trettioårsåldern, har fler klassicistiska drag än romantiska. I vissa fall går associationerna även till Johann Sebastian Bach som Mendelssohn gjorde mycket för, bortglömd som han varit under en tid.
Konserten inleddes djärvt med en så fet, kraftfull registrering när Fughettans tema skulle presenteras att blotta våghalsigheten imponerade. Det var inte typiskt, för Staffan Holm varierade finkänsligt klanger och nyanser. Å andra sidan var det återkommande rytmiska oegentligheter, sådana som skulle kunna kallas för musikalisk frihet (som rubato) men som fick tempot att halta.
Orgelsonaterna har en genomgående mer mystisk karaktär än den ungdomliga lättsamhet som Mendelssohn är känd för. Sonat nr 4 i B-dur gav prov på exakt och dämpad klangbehandling, medan nr 5 i D-dur hade konsertens vackraste tema i andra satsen, men snart stod det klart att Holm hade behövt mer tid för att tolkningen skulle bli fullkomlig. Den sista sonaten, nr 6 i d-moll, hade kontraster mellan lätta, svaga vattendroppstoner och dramatisk bas. Nachspiel i D-dur behövde liksom de andra mer rytmisk stringens, men hade i övrigt en fin utformning och ett inspirerande tema med stora, ja nästan bombastiska känslor - fast på allvar.