Barock med temperament

Onsdagens inledning på Linköpings kammarmusikfestival kretsade kring en familjär krets med barockmusikens centralgestalter. Johann Sebastian Bach och Georg Philip Telemann var vänner. Den senare blev också gudfar till Bachsonen Carl Philip Emanuel. Bach-tonspråket gick i arv, men med sonen går vi ändå vidare mot nya epoker. Hans galanta stil är en brygga till det klassiska.

Telemann var med tre triosonater tyngden i programmet. Den inledande i F-dur förmedlades med mjuka och återhållna klanger.

Altfiol och altblockflöjt ger en ganska dunkel klangfärg som ibland blev väl odistinkt i kyrkoakustiken. Samtidigt förstärkte det känslan av innerlighet och närhet.

Framförallt i den lugna mellansatsen. Avslutningen dansade lätt med täta stämmor.

Triosonatan i g-moll visade ett större register av uttryck och en större dynamik.

Här fanns ett spännande samspel mellan fiol och flöjt, en växlande dialog med fint flöde.

Ljuvheten i första satsens "Soave", kontrasterade mot sista satsens vildsinta dans. Här avspeglades det speciella inflytandet från polsk folkmusik; tydliga, oborstade slaviska spår från Telemanns vistelse i detta land.

CPE Bachs båda sonatas framfördes med temperament och finess.

Viola och cembalo möttes i ett intimt och känsligt musicerande. Här fanns både stillhet och spänning.

I solosonatan för cembalo var det mer av bravurspel, åtminstone i det avslutande "Allegretto" där den polyfona "gamla" stilen från fadern levde kvar.

Fader Bachs märkliga och svårmodiga h-moll sonata, är inte ett verk för blockflöjt - vilket märktes. Men en virtuos som Dan Laurin går iland med det mesta.

Här öppnades konsertens största djup och skönaste melankoli. Även om sista satsens dans var på gränsen att gå över styr.

Lars H Jonsson