Det magnifika kyrkorummet i Vreta Kloster stämmer till andakt och öppnar möjligen lyssnandet på ett sätt som en annan vilken-som-helst-lokal inte skulle kunna. Hur som helst passade söndagskvällens barockmusik perfekt i dess inramning och akustik. Programmet rymde musik från Frankrike, Italien och Tyskland, och Beata Söderberg snuddade i presentationen vid en intressant tanke om paralleller mellan ett lands språk och dess musik.
Marais inledande svit gav musikerna gott om plats för utsmyckningar och diminueringar, något de tillvaratog på ett stilsäkert och smakfullt sätt.
Storslaget och intimtDen typen av musik kan annars bli dödligt tråkig och livlös om uttolkarna inte fyller den med innehåll som finns antytt mellan notraderna, något Söderberg och Gäfvert givetvis är väl skickade att göra. Samma fria manöverutrymme finns knappast i Bachs g-mollsonat för gamba och cembalo; här njöt jag i den långsamma satsen av hur Söderberg i slutet av långa raka toner krönte dem med ett subtilt och väl avvägt vibrato.
Gäfvert spelade Buxtehude på ett både intimt och storslaget sätt, det stringenta spelet avslöjade hans vana att hantera kyrkovalvens efterklang. Hans registrering var fantasifull och lite överraskande.
Nu var det inte bara två medverkande, utan fem! Instrumenten som trakterades är värda ett eget omdöme. Söderbergs cello från 1775 var sval och slank i tonen, ljusår från romantikens svulstiga och varmt pulserande ideal. Möjligen visade den sig svår att intonera i de högre lägena. Lite latinsk hetta fick Söderberg ändå ur den i Geminianis vackra "Sonata".
Sinnlig upplevelseCembalon var grann och övertonsrik, dess mustiga botten i basregistret gav en sinnlig upplevelse. Och så Grönlundsorgeln - detta smycke som jag inte tycker överträffas av något i hela landskapet! Den ger klangupplevelser som inte kan ersättas av något annat.
Effekten av musik från denna guldålder kan inte överskattas: rogivande, läkande, stimulerande?
GUNNAR EKERMO