Vilken bra idé att ägna en lördagstimme åt Sarah Vaughans ymniga repertoar. Dessutom var det smått befriande att höra något annat än julmusik en stund (och ändå är det bara början av december - hur ska det bli?). Det började lite stelt och trevande, men ju längre konserten varade desto mer föll på plats. När det mot slutet svängde riktigt genuint var det dags att sluta.
Lysande inledningRedan i inledande "I?ve got the world on a string" presenterade sig samtliga av de tre habila musikerna som solister, och även fortsättningsvis fick de gott om utrymme för hörvärda insatser. Basisten Christer Thurén gav "Body and soul" en originell och lysande inledning, och vilket eminent ljud han hade i kontrabasen! Pianisten Jan Fagerström och trumslagaren Ronnie Hjort hade också fina stunder i det diskreta och lilla formatet.
Övertygande fraseringTherése Nordholms kapacitet känner vi. I mitt tycke får hon ut mest av sin röst i mellanregistret och lägre, medan höjdtonerna - som hon i och för sig tar oklanderligt - tenderar att bli okänsligare på bekostnad av uttrycket.
Jag stör mig ibland på jazzvokalister som ser ett egenvärde i att konsekvent ligga före eller efter rytmen i tron att då blir det "jazz", men Nordholm gjorde det bra och fraserade övertygande. Ett par bebopbetonade nummer låg inte lika naturligt till för henne och trion. Men det mesta var härligt att höra, inte minst det ordinarie programmets avslutande "That´s all" och Nordholms karismatiska version av "You hit the spot".
GUNNAR EKERMO