Efterlängtad premiär för Linköpings mest försynta musikfestival. Kammarmusik i Katedralen ges varje år sista veckan i augusti. Den marknadsförs diskret, men bjuder på högklassiga musikanter, handplockade av eldsjälen och domkyrkoorganisten Lars Åberg.
Vad kunde passa bättre än att inleda med den underbara svensk-danska blockflöjtskvartetten Siréna, fyra virtuosa musikanter, som också inser värdet av att bjuda på sig själva. De kan - med den äran - spela svängig och klangfull barockmusik av Vivaldi och Purcell. Men också låta sina flöjter låta som koltraster, näktergalar - och tjattrande ankor som agerar måltavlor på en skjutbana.
Blockflöjterna, ett 30-tal allt som allt, brummar, tjuter, klagar, viskar, fräser. Kvinnorna rör sig mjukt eller ryckigt, allt efter vad musiken kräver. Dansar, utnyttjar lokalen, går ut ibland publiken. Det är spännande, engagerande och roligt att lyssna. Och stiligt att se på.
Allra mest griper Eric Stokes suggestiva verk "Eldey Island" tag. Ön var den på 1800-talet utrotade garfågelns sista hemvist, det berättar en av kvinnorna i ensemblen, och musiken uttrycker sorg och förtvivlan, man kan bokstavligen höra vinden tjuta över ett vindpinat, kargt kustlandskap. Starkt!
Inte minst var det roligt var det att få återhöra Pia Loman (f d Castensson, uppvuxen och musikskolad här i Linköping). Nästa år kommer hon och väninnorna tillbaka, det har Åberg redan utlovat.
I kväll fortsätter festivalen med kvartetten Ad Hoc som sjunger renässansmusik och på onsdag spelar Leif-Åke Wiklund Bach på sin gitarr.