I början av Bo Kaspers karriär skrevs det om huruvida det fanns en jazzanstrykning i musiken, förmodligen på grund av att orkestern rymde musiker med jazzbakgrund. Det är givetvis en meningslös diskussion, men i vilket fall som helst finns det nu inget kvar som har med jazz att göra.
Högt utvecklad stilkänsla
Nu gäller en rockigare framtoning, och det behöver inte bli sämre för det.
Under torsdagens konsert visade både låtarna och framförandet på en högt utvecklad stilkänsla och en konsekvent genomförd musikalisk ideologi.
Hur dumt det än må vara att i dessa dagar prata i klichéer om "svensk vanlighet" (OK, OK - jag vet att den inte finns!) så är det svårt att skaka av sig att Bo Kaspers representerar något åt det hållet. Det betyder i sin tur att de välförtjänt når en bred publik.
Balansen perfekt
Låtarna är proffsigt uppbyggda, balansen mellan olika delar är perfekt avvägd, väldigt lite sticker ut och överraskar, inga risker tas.
All denna lagom-het har ett pris. Vad som inte var lagom denna gång var det våldsamt överdimensionerade basregistret som åt upp allt i sin omgivning.
Eftersom soundet i sig självt är ett av den här välspelande kvintettens kännemärken passade Gardens svårbemästrade akustik dem illa.
Texter värda att höra
Men Bo Kasper har fortfarande en intressant och bra röst.
När rockambitionerna tonades ner, exempelvis i introt till "Det blir bättre sen" och "Allt är som förut", hördes både den och orden bättre, vilket var befriande eftersom flera texter är värda att höra. Det gäller inte minst "Människor som ingen vill se", denna kväll tillägnad Vellinge kommun.
Bra låtar? Oftast! Skickligt spelat? Absolut! Igenkänningsfaktor? Hög! Spännande? Inte så värst!
GUNNAR EKERMO