På sätt och vis är det inte konstigare att ett coverband ger en Beatleskonsert än att en symfoniorkester spelar Mozart eller Tjajkovskij. Men det finns en avgörande skillnad. Den klassiska dirigenten förväntas lägga till sin egen tolkning av musiken, medan coverbandet strävar efter att låta exakt lika förlagan.
Det gör (nästan) Bootleg Beatles. Här har det inte snålats för att få det så autentiskt som möjligt. Höfnerbas, Rickenbackergitarrer, Ludvigtrummor och Voxförstärkare är parkerade på scenen. En symfoniorkester finns på plats för att ge understöd i de mer avancerade, psykedeliska låtarna. Och bandet kan sin hemläxa, låtarna spelas och sjungs ton för ton exakt som The Beatles låter på skiva.
De sjunger bra, särskilt André Barreu, som spelar George Harrison. Han är också en säker gitarrist. Versionen av Harrisons "Taxman" är konsertens utropstecken.
Hur låter då Linköpings symfoniorkester i sammanhanget? Jo tack bra, före paus är det fin balans mellan popband och orkester. Arrangemangen ligger även här väldigt nära originalen. Låtarna från "Sgt Pepper" känns kul att höra live, liksom "Strawberry Fields" och "All you need is love". Efter paus krämar bandet på och symfoniorkestern drunknar i larmet.
Jag hade gärna hört mer av orkestern, varför inte i ett medley av George Martins arrangemang av Lennon-McCartneys låtar?
För att riktigt kunna njuta av ett coverband bör man kanske vara lagom intresserad av förlagan. Den som redan kan originalmusiken på sina fem fingrar ser hellre att musikerna tar musiken ett snäpp vidare. Det vill säga tolkar i stället för att härma. Som André Barreu gjorde när han sjöng Harrisons "While my guitar gently weeps" till enbart akustisk gitarr - och symfoniorkester. Fler sådana grepp och det hade blivit en mycket roligare konsert.
LOLLO ASPLUND