Monty Alexander Trio Crusellhallen. Betyg CCCCC
När pianisten Monty Alexander var här senast var det i sällskap av Ray Brown. Denna gång torde han själv vara festivalens starkast lysande internationella stjärna, som vi enligt programbladet har stora förväntningar på. Han gör ingen besviken!
Här finns inga prov på trötthet, trots en lång karriär. Att kunna ge en konsertupplevelse handlar, förutom att hantera sitt instrument väl, om att kommunicera med publiken. Alexander visar vilken formidabel artist han är, inte genom några tricks eller spirituella mellansnack utan genom sitt sätt att spela triojazz av bästa märke. Vilken professionalitet!
Jazz kan definieras på många sätt, men den som vill att det ska svänga kan knappast bli missnöjd av det här. Alexanders behärskning är så total att han nog ibland kan ge ett ytligt intryck. Samtidigt imponeras man av fantasin och anslaget, både i originalkompositioner och i klassiker som "Come fly with me" och "No woman no cry". Basisten Hassan Shakur och trummisen Obed Calvaire är följsamma och mycket koncentrerade på att följa Alexanders vinkar och tecken.
Flertalet av festivalens konstellationer gör mer än ett framträdande, och som besökare rusar man kanske runt det klingande smörgåsbordet för att avnjuta så mycket som möjligt. Alexanders trio är det enda jag återvänder till för att kunna uppleva båda seten. Han är mer på hugget det första varvet, men den sena spelningen blir mer lyssnarvänlig eftersom publiken i högre grad sitter kvar.
Det ligger i sakens natur att en festivalpublik är rörlig och det kan nog hända att artisterna är införstådda med det, men inför en musiker av Alexanders kaliber sitter jag och önskar att det inte vore femtio stycken som reser sig och går efter varje nummer.
GUNNAR EKERMO
T-Bear & the Dukes of Rhythm, Atmosfär. Betyg: CCCC.
Om renlärig blues enbart är reserverad för sorg och hjärteblod så är kanske det här feelgood-bandet något annat. För detta var rejält humörhöjande: råsvängig R&B och texasblues à la Stevie Ray Vaughan.
Showelementet var välutvecklat och publikkontakten påtaglig, redan i första låten hoppade frontmannen Torbjörn Solberg ner på golvet, spelade gitarr och imponerade och kråmade sig framför utvalda damer i publiken med måttligt roade män och pojkvänner i bakgrunden. Han hade ett fett ljud i sitt instrument, klös i sångrösten och ett ohämmat och självsäkert utspel.
Organisten hade ett gott och klockrent Hammondljud, bandet som helhet var tajt och visste precis vad de gjorde. Roligt att det här också får plats på festivalen, jag skulle mer än gärna höra dem igen under en hel konsert.
GUNNAR EKERMO
Scott Hamilton & Jesper Thilo, Crusellhallen. Betyg: CCC.
Två tenorgiganter som varit med ett bra tag, Thilo känner jag igen så länge jag kan minnas. När Hamilton slog igenom på 70-talet var han ifrågasatt och kontroversiell, men nu är allt sådant borta, och båda är oomtvistade auktoriteter i swingfacket. Det lät smakfullt och rutinerat, men en liten känsla av avslagenhet kunde jag inte värja mig från. Jag vet inte vilken respons de fick i Musikalen tidigare under kvällen, men när jag var på plats i den stora salen förhöll sig publiken ganska avvaktande och ljum.
Det dröjde innan Thilo fick eget utrymme, lite friare och modigare än Hamilton. Thilos fraser är kanske inte lika perfekta, men de är mer spännande att ta del av. Tenorsaxen är ju ett klassiskt duellinstrument, men de båda gentlemännen avhöll sig klokt nog från några excesser i den grenen.
GUNNAR EKERMO
Niklas Odelholm Quartet, Sonaten. Betyg: CCC.
Ingen startsträcka eller känna-sig-för, fullt pådrag från första sekunden gällde för den här unga kvartetten som var rolig att lyssna till. Det slutade som det började: barytonspräck med vind i seglen från Simon Åström. Däremellan fem varierade kompositioner av Odelholm, som förankrade allt i sitt basspel. Jag inbillar mig att notbladen till Odelholms låtar är ganska kortfattade: de är inte uppbyggda av teman eller melodier, snarare är de gjorda för att skapa utrymme för solisterna och för att ge möjligheter till att utveckla samspel.
Ett pianosolo från Michael Floberg var annorlunda, mjukt böljande och med oväntade vändningar runt ett tydligt tonalt centrum - jättefint! Tyvärr var barytonsaxen alltför högt stämd/ostämd. Musik får gärna skava och irritera, men just denna effekt tror jag inte var avsedd.
GUNNAR EKERMO
Peter Asplund Quartet, Mats Hålling och DalaSinfoniettan, Crusellhallen. Betyg: CCCC.
Ibland är gränsöverskridanden - som detta, mellan trumpetaren Peter Asplunds kvartett och en liten symfoniorkester - mer intressanta i programbladet och för de aktiva än för dem som lyssnar, men Mats Hållings arrangemang tillförde faktiskt något. I de intrikata harmonierna i exempelvis "Glitter and be gay" var det befriande fritt från smetig stråkmatta i helnoter som bakgrund till kvartetten, de klassiska musikerna gavs i stället en aktiv roll.
Det var ändå inte självklart att få de två akustiska världarna att låta bra tillsammans - när endast en mindre grupp ur orkestern samspelade med jazzmusikerna hördes de nätt och jämnt, det gick åt blåsare och stråkar tillsammans för det. Asplunds trumpetspel var mestadels lyriskt och vackert, inte minst i Bernsteins juvel "Some other time".
GUNNAR EKERMO