Bra konsert blev bättre och bättre

Per Olov Backman gillade Chorus Lins julkonsert.

Julsångerna i Slaka kyrka i går kväll var mycket effektfulla med stor spännvidd. Bild: PIERRE ALEXANDERSSON

Julsångerna i Slaka kyrka i går kväll var mycket effektfulla med stor spännvidd. Bild: PIERRE ALEXANDERSSON

Foto:

Konsert2008-12-04 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Corus Lin

Dirigent: Anna-Carin Strand

Slaka kyrka 3 december

Julmusik, säger vi summariskt, och tänker inte så ofta på den stora spännvidden. Hur stor den kan vara utan att förlora den tematiskt enhetligheten framgick tydligt av gårdagens konsert i Slaka kyrka. Här fanns musik som gällde själva jultiden, helgen; här sjöngs till Maria, Jesu moder; andra toner riktades till Jesusbarnet.

Inledningen var mycket effektfull: körmedlemmarna stod längs kyrkans väggar, inneslöt om man så vill åhörarna i sin sång. "Det är en ros utsprungen" gavs i tre versioner: två från 1500-talet och Hugo Distlers nutida. Och det hör ju till: också de gamla melodierna skall nå oss i en gestalt som bär prägel av vår tid. "Nu tändas tusen juleljus" hade arrangerats av Andreas Lönnqvist, och så vitt jag begriper var ett syfte med utformningen att ge oss en känsla av att det var tusen ljus.

Till Maria vände sig Arvo Pärts "Bogoróditse Djevó" - en med Pärtska mått ovanligt rörlig och melodiskt varierad sång. Benjamin Brittens "A Hymn to the Virgin" gjorde starkt intryck: en stilla, allvarlig hymn, där Britten på något sätt får musiken att klinga modern och samtidigt erinra om det 1300-tal, varifrån texten var hämtad.

William Byrds "Lullaby My Sweet Little Baby" präglades av lika delar allvar och värme, men i en annan av sångerna om Jesusbarnet - Sweelincks "Hodie Christus natus est" - hörde jag ett snart sagt befriande jubel.

När Sweelinck, avslutningsnumret, klingade tänkte jag: nu sjunger de som allra bäst, nu borde de fortsätta. Det gjorde man också: extranumret - Gustaf Nordqvists "Jul, jul, strålande jul" bekräftade mitt intryck: den fick ett storartat framförande.

Två av numren tyckte jag mer än de andra vittnade om Anna-Carin Strands förmåga: Morten Lauridsens "O, nata lux" och Eric Whitacres "Sleep". Så skulpterar en verkligt fin dirigent!