Renodlade tonsättarporträtt hör inte till vanligheterna i Norrköpingsorkesterns utbud. Men visst finns det poänger med det; att få tid att fördjupa sig och kunna spegla en kompositörs stil och utveckling.
Johannes Brahms hör förstås till 1800-talets stora, och är väl även bland de mest spelade idag. Vad som just nu föranledde detta program verkar sammanhänga med dirigenten Michail Jurowski, som nu satsat sin tid på denna repertoar.
En uvertyr inledde lämpligen, närmare bestämt den som benämns den tragiska (op 81). Detta är musik med allvar och behärskning. Men där finns stänk av vemod som antyder ett större känslospel.
Jurowskis tolkning var färgrik och nyanserad. Det måleriska draget förstärktes, men inte bara med breda penslar utan det fanns även en fin transparens och tydlighet i orkesterklangen.
Den lite ovanliga solokonserten för både violin och cello, borde höra till Brahms mest tillgängliga och karakteristiska verk. Här finns melodier och passager med en närmast folkmusikalisk stil som sätter sig i minnet.
Cellosolisten är den som tidigt presenteras, och kanske är de vackraste avsnitten just i den stämman. Danjulo Ishizaka spelade med en varm klang och ett fint flöde.
Båda solisterna visade nerv och temperament, och de hade ett kraftfullt uttryck i sitt spel. Omväxlande solo och duo blev det en tolkning med hög intensitet och stark koncentration.
Balansen och den rytmiska samkörningen med orkestern vållade inga problem. Solospelet tog aldrig överhand över de större linjerna. Helheten fanns där.
Utöver den inledande satsen sköna, lyriskt melodiska spel, var det den avslutande delens drivande och tempofyllda framförande som imponerade mest. Det blev något av ett bravurnummer.
Symfoni nr 1 som utgjorde konsertkvällens andra del, är förmodligen ett av tonsättarens mest genomarbetade verk. Kopplingen till, och anspelningarna på Beethoven är omtalade, och hörbara.
Jurowskis version började lovande med tyngd och dramatik. Anslaget var storslaget. I stort höll nog denna kraft och energi genom hela verket. Men de mer återhållna mellansatserna gjorde inte lika starkt intryck.
Mest liv och spänning blev det i avslutande Adagio - Allegro, där de stora linjerna drogs upp med dynamiken från lågmälda pizzicato till hela orkestern i praktfull gestalt.