Jag har en musikerkollega som kallar storband för fascistmusik: tillrättalagt och hårt regisserat för en drillad grupp. Även om jag förstår hans poäng så håller jag inte med, jag skulle gärna vilja höra mer storband här i stan - åtminstone när de håller Sandvikens höga klass. De måste tillhöra Sveriges bästa i swing-genren.
Dessutom är bandet inte bara en hårdsvängande maskin, här finns också goda solister och individualister i de egna leden. I söndags njöt jag särskilt av tenoristen och klarinettisten Krister Andersson, och i Keith Jarretts fina "My song" spelade Patric Lundstedt och Eldar Levgran enormt vackert på sopransax respektive piano.
Symfoniorkesterns roll var knappast oumbärlig, men visst innebar stråkarnas insatser ett färginslag. Flera arrangemang var skrivna av förre Linköpingsbon Mats Hålling, som vi ju såg och hörde som arrangör och dirigent vid den senaste jazzfestivalen.
Trumpetaren Chuck Findley var konsertens centralfigur och stjärna. Han är uppenbarligen en briljant leadtrumpetare, och trots hans opretentiösa utstrålning var hans spel fyllt av auktoritet. Men jag hade gärna hört mer av honom som improvisatör, det dröjde länge innan han fick tillräckligt med utrymme för att kapa förtöjningarna till de noter han hade framför sig. Och när han väl gjorde det och började flyga så angav arrangemanget att hans solotid var slut - det kändes lite snopet.
Men han spelade rasande grant på sitt flygelhorn, och i konsertens avslutning gav orkesterns trumpetare Joachim Tromark honom en match i kvällens bästa nummer, "Joy spring".
GUNNAR EKERMO