Det mesta doftade bossanova och samba och latinamerika när den här sympatiska duon musicerade och underhöll matgästerna. Boronska menade i tisdagens Corren att hennes musik är jazzinfluerad, men hur man nu än definierar jazz så var det i alla fall inga stora portioner. Men varför ha det som måttstock? Hon hade ett eget tonläge som hon odlade konsekvent i sin sång, och det är vackert så.
Hennes parhäst Galliza var en driven gitarrist, rotad i den brasilianska traditionen. Tänk exempelvis Jobim och Sivuca så är ni i närheten.
Obehindrat skötte han samtidigt såväl melodi och komp som en baslinje, och jag vill nog mena att hans spel satte färg på det hela mer än något annat.
I "Kicking blues" levererade han ett läckert "Jojje Wadenius-solo", innebärande att han improviserade med sin röst och sin gitarr unisont. Tyvärr var Boronskas pianoackompanjemang i beskedligaste laget för att backa upp honom.
Mest framfördes hörvärda originallåtar av de båda, men även en och annan standardlåt , bland annat "Angel eyes". Stämsången i "In the air" lät fantastiskt bra.
Men efter sex-sju väsiga ballader i rad var det skönt med lite up-tempo i "Crazy world", med suveränt spel av Galliza. I det numret visade Boronska plötsligt mer av sitt omfång och sin vokala kapacitet, hon kunde minsann också ha löd i pipan.
Alltsammans var fina låtar som lät bra överlag och fungerade utmärkt som koppla-av-musik. För att få det att lyfta mer - om det är något Boronska vill - bör hon nog vara mindre not- och textbunden.
De båda musikerna var hela tiden diskreta och trängde sig inte på lyssnarna, och det tror jag var ett riktigt drag. Säkert kan det annars vara knepigt med så lågmäld musik inför en ätande och pratande och rörlig publik. Jag vill gärna höra dem igen.
GUNNAR EKERMO