Jag ville också tycka om men saknade tydligen de rätta referensramarna. När hyllningskören falnade med åren kändes det inte värt besväret att försöka hinna ikapp och att stå i publiken på några sega festivalspelningar fick mig inte heller att bli särskilt sugen.
Det är ju ironiskt att The Soundtrack of Our Lives hinner är ute på avskedsturne när jag slutligen bestämmer mig för att hoppa på tåget. Äldre och visare hoppas jag få se ett band som trotsat tidens tand och fortfarande levererar som vore det 1995.
Detta trots att jag vet att senaste skivan är en mycket avslappnad skapelse som knappast utstrålar psykedelisk rockdekadens. Det handlar snarare om melankoli och stora ömtåliga känslor som inte förmedlas väl från en scen i en stimmig konsertlokal.
Konserten börjar avvaktande. Det är mycket mys, par som håller om varandra och nostalgiska leenden. Först några låtar in blir handklappet unisont och det börjar röra på sig i publiken.
?Where's the rock" och ?Confrontation camp" får äntligen stämningen att bli mer sammanbiten, lite svettigare. "Infra riot" och "Faster than the speed of light" är långa, jammiga och härligt intensiva.
Jag önskar att hela spelningen vore sådan, att mellansnacket kunde skäras ned med 80%, att bandet bara skulle mangla över mig med ett dundrande rymdrocksjam.
Det kan tyckas vara ett heltokigt önskemål men faktum är att bandet periodvis lever upp till det riktigt väl. Tänk om jag sluppit den rätt slöa upptakten bara! I "Sister surround" välkomnar jag lite Jerry Lee Lewis-vansinne och gitarrhjälte-poserande och mot slutet kommer givetvis kvällens allsång i "Instant repeater '99".
Jag är nöjd över att slutligen ha funnit The Soundtrack of Our Lives och att avskedet till Linköping levde upp till nästan alla mina förhoppningar.