Christer Sjögren spar inte på krutet. Firar man 40 år på scenen ska det vara med pukor och trumpeter. Vanligt folk ska få valuta för sina 500 spänn.
Det betyder i det här fallet en orkester på sju man, tre körsångare och fyra dansare plus gästartisten Pernilla Wahlgren som gör allt och lite till för att backa upp jubilaren. Jag hinner räkna till fem klädbyten för stjärnan. Och minst lika många för de kvinnliga dansarna. Det låter bra och ofta väldigt mycket om musiken. Sjögrens basröst får rika tillfällen att briljera. Men...det vill sig ändå inte riktigt.
Christer Sjögren vill för mycket, repertoaren blir för spretig, och mellansnacket för krystat. Och den ironi som regissören Peter Settman har bidragit med känns i sammanhanget malplacerad.
Det kunde ju ha blivit så bra. Christer Sjögren har sålt svindlande 13 miljoner skivor. Han har kämpat för att bli folkkär, kuskat land och rike runt i en massa herrans år i skakiga turnébussar, han har alltid ett vänligt ord och leende över - och en binge hitlåtar i bagaget.
När han sjunger älskade låtar som "Leende guldbruna ögon" fungerar det perfekt. Bandet spelar lätt och ledigt, Christer sjunger rätt upp och ner och folk i den fullsatta salongen ler, gungar lite och kramar varandras händer. Det är fint att se.
Visst kan man tycka att Vikingarnas svensktoppsetta "Den stora dagen" är ett pekoral, men Christer Sjögren sjunger detta moderna skillingtryck om upptagna barn och uteblivet födelsedagsfirande med sån värme och känsla att den tar tag i alla. Inklusive mig.
Men Sjögren & Co vågar inte vila i allvaret. Snabbt över till Elvis "Bossanova baby" och häftigt bensprattel från dansarna. Och med ens sjunker temperaturen i salongen, applåderna mattas av.
Ungefär så fortsätter det rätt igenom. Dean Martins "Everybody loves somebody" är helt perfekt i sammanhanget, medan covern på Beatles "Help" faller platt. Låtar förknippade med raspiga sångare som Leonard Cohen, Joe Cocker och Kris Kristofferson slätas ut.
Vi får inte heller reda på så mycket om artisten Christer Sjögren, vad som format honom, hur han ser på åren som hyllad dansbandsmusiker, varför han började sjunga andliga sånger och om kärleken till Elvis.
Gästartisten, den evigt flickaktiga Pernilla Wahlgren, gör inte bort sig, vare sig i musikalnumren eller i sin enda hit "Picadilly Circus". Hon sjunger bra, rör sig bra och bjuder på sig själv. Men kopplingen till Christer Sjögrens liv och karriär är för svag och det gör att hennes nummer splittrar showen än mer.
När bandet tar ett kliv fram på scenen och gör en slags unplugged-version av "Skomakar-Anton" släpper Christer Sjögren fram värmländskan och det verkar befriande, för då händer något.
Elvis "Teddy Bear" följer och det är inledningen till ett Elvis-medely jag tyvärr inte fick höra i sin helhet, eftersom jag måste rusa till tidningen för att skriva dessa rader. Snopet, eftersom jag hade bespetsat mig på det. Elvis kan han, det vet jag sen tidigare.
Rapporterna från Crusellhallen säger att det blev nära tre timmar show. Mer Elvis och "My way" allra sist. Så kanske fick publiken valuta för pengarna trots allt.