Med Dennis Östryd och Frida Knutsson samt Bar quartet med Bruno Andersson, piano; Björn Dahlin trummor; Nils-Inge Johansson, bas; Jacek Malisz gitarr. Linköpings stadsbibliotek 11/10
I år skulle Frank Sinatra ha fyllt 100 år. Det är värt att fira tyckte vi som fyllde bibliotekets hörsal till brädden på söndagen – liksom dem som snällt fick sitta ute i trapphuset och lyssna.
Och få är nog mer lämpade att framföra Ol’ Blue Eyes låtar än Linköpingsbon Dennis Östryd. En begåvad sångare med den alldeles rätta rösten och förmågan att med glimten i ögat ta sig an både ballader och svängigare låtar ur Sinatras digra repertoar.
Östryd sätter snabbt stämningen med några kvickheter och avväpnande skämt. Hans plastik och mimik är cool. Ja, Dennis Östryd liknar verkligen även i sättet att ta publiken de 50- och 60-talets amerikanska stjärnor som Sinatra stod i spetsen för. Och när han sedan har oss i sin hand inleder han lite mjukt med balladerna ”Nice ’n easy” och ”Love isn’t just for the young”. Och de är precis så avspända och coola som jag vill ha dem. Jag har hört ”The girl from Ipanema” hur många gånger som helst, men aldrig tänkt på texten som i Östryds version framträder i all sin sorglighet.
Och vilken andningsteknik han har! Sinatra lär ha tränat undervattenssim för att öva upp lungkapaciteten. Dennis Östryd ligger inte många längder efter; Linköpingssångaren klarar själv så långa fraser att jag kippar efter luft i stolen.
Efter halva konserten lämnar Östryd över till Frida Knutsson som han samarbetat med i de årliga Tage Danielsson-revyerna. Jag hörde henne på Café Dahlberg förra sommaren och imponerades av hennes fina kuplettsång. Och i somras hyllade Corren henne för hennes ”grandiosa scenpower”. Här blir hon ett energiknippe som visserligen fångar publiken med glädjen i sitt artisteri. Men hennes röst kommer inte lika mycket till sin rätt i den här repertoaren och den samsas inte så väl med Östryds stämma i de avslutande duetterna.
Instrumentalisterna i Bar quartet är rutinerade rävar och Bruno Andersson räknar in dem på ett charmigt ”tjing, tjing”. En minuspost som vi alla får dras med är dock ljudanläggningen i stadsbibliotekets hörsal. Den klarar inte riktigt sin uppgift här. Mycket synd, för de vackra och – när man tänker efter – synnerligen skickligt komponerade sångnummer som blivit kärnan i Frank Sinatras musikarv i kombination med framför allt Dennis Östryds tolkningar förtjänar verkligen en riktigt bra ljudmiljö.