Beatsen känns i magen och textraderna i hjärtat. Ska sommaren 2010 ha ett eget soundtrack bör Oskar Linnros vara kompositör.
Det är trängsel på kullerstenarna framför scen och omöjligt att avgöra hur många hundratals människor som finns på plats. Det ligger förväntan i den ljumma luften och några få slöjmoln på en annars klarblå himmel.
Oskar Linnros utstrålar självsäkerhet. Han har en känsla för fint utmejslade poplåtar och lyckas få en soulpop med åttiotalslyster att kännas alltigenom aktuell och fräsch. Trumkompet ekar mellan husen och trallvänliga melodier med bitterljuva texter är förpackade i en snygg elektronisk ljudbild.
"Ack Sundbyberg" är en given publikfavorit och en av kvällens bästa låtar. Stroferna dryper av hatkärlek från ett krossat storstadshjärta. "Jag tar på mig jackan igen, jag känner mig som en tönt", säger Linnros när låten är slut och möts av högljudda protester.
Töntig är dock det sista Oskar Linnros är. Tvärtom är han nästan lite för cool. Jag hade så gärna sett lite av den sårbarhet som återfinns i de utlämnande texterna.
Många gånger vibrerar luften av genomträngande idolskrik från tonårstjejer. Jag klandrar dem inte. Hade jag varit femton hade jag också stått där med känslorna utanpå och beundran i blicken.
Vi får höra "Debut", kaxiga "Din mamma", vackra balladen "Annie Hall" och överraskande nog även en omgjord version av exflickvännen Veronika Maggios hit "17 år".
Men trots mycket driv och en studsvänlig musik kommer publiken inte igång ordentligt förrän till "Från och med du". Tyvärr så är det också den sista låten. Men potentialen är påtaglig. En av textraderna i "Genom eld" lyder "Tror att det här kan vara början på något stort". Det tror jag med.