Intresset för Cornelis Vreeswijk och hans visor har inte varit så här stort sen 1997, året han dog. Det är givetvis Amir Chamdins film som tänt gnistan, men det handlar inte bara om det. Jag tror att svenska folket har en förkärlek för bluesmän och Cornelis var verkligen blues från början till slut.
Bluesens svärtaHan sjöng blues och han levde den och många av hans låtar är fulla av bluesens svärta. Det här har medierna påmint oss om i veckor och här får ni läsa det igen. Tajmingen är alltså perfekt, en Cornelisafton ligger rätt i tiden och borde kunna dra mycket folk. Tänkte jag, men där tog jag miste.
Konserten lockar endast ett hundratal betalande, men eftersom arrangörerna klokt nog flyttat den från Crusellhallen till den mer intima lokalen Atmosfär så känns det okej ändå.
Finstämd visaSödervisas frontfigur Stefan Robsén inleder till komp av ensam gitarr. Han tar vara på lyriken i finstämda "Visa om ett rosenblad", ett av Cornelis tidigaste alster. Sen går bandet på i en jazzig version av "Brev från kolonien". Det är de kända visorna som får störst bifall: "Somliga går med trasiga skor", "Sportiga Marie", "Deidres samba" och så vidare.
Men heder åt De Södervisa som också tar upp mindre slitna sånger som "Sambaliten" och "Ågren står i fönstret". Bäst låter kvintetten när den spelar ruffig 70-talsblues i upptempolåtar som "En halv böj blues" och där saxofonisten Jakob Swanberg ges tillfälle att briljera.
Lite för liktRiktigt lyfter det nu inte under den tid jag kunde vara med. Kanske för att Stefan Robsén alltför noga studerat in Cornelis speciella frasering och glidningar på vokalerna. Det blir lite för likt förlagan, för att hålla intresset uppe. Bättre då att hitta sin egen röst och lita på den.
Mellansnacket drog ned tempot. Syftet var förstås att skapa en familjär och trivsam stämning, men i stället blev Robséns prator rätt tramsiga. De skymde tyvärr också sikten för kvällens huvudperson och det var förstås inte avsikten.
LOLLO ASPLUND