Crusellkvintetten: Balanserad och ren

Redan när denna nyligen omdöpta blåsarkvintett spelade de inledande homofona ackorden i Anton Reichas "Ess-durkvintett" lät det påfallande rent och balanserat, ett intryck som stod sig under hela den timslånga konserten. Reichas musik var rörlig och härligt musikantisk, och på just det sättet spelades den också av de fem musikerna ur Östgötamusiken. Jag antar att denna typ av musik är tacksam att spela, den är i vilket fall som helst lätt att tycka om som lyssnare. Vi påmindes också om att det är Reicha som räknas som blåskvintettens skapare. Vilken genial kombination av instrument: de har varsin individuell prägel men låter bra tillsammans, och de ger stora möjligheter till variation och expressivitet - åtminstone när musiker av Crusellkvintettens kaliber handhar dem.

Bernhard Crusell, som fått ge namn till ensemblen och samtida med Reicha, representerades av en Concert-trio för klarinett, horn och fagott. I och med att de nu bara var tre stycken utnyttjades instrumentens omfång och kapacitet i högre grad. Det tresatsiga verket var virtuost och klingade utomordentligt fint.

"Laconisme de l´aile" för soloflöjt var musik från vår egen tid, skriven av den finländska tonsättaren Kaija Saariaho. Vilken upplevelse! Och vilken fenomenal prestation av flöjtisten Nina Sognell!

Saariaho hade henne att deklamera, viska, spela kvartstoner och glissandi, halvsjunga i flöjten och låta klapprandet från klaffmekaniken få ett egenvärde. Musiken var förtätad och nervig och hade mycket av natur i sig.

Johan Kvandals avslutande blåsarkvintett hade förvisso en egen karaktär, dunkel och dov. Men musiken gav mig inte något speciellt, förutom att det svängde skönt i presto-satsen.

Crusellkvintetten - vi ska vara glada att vi har dem i stan!

GUNNAR EKERMO