Wirénkvartetten levde upp till sitt namn och spelade musik av Dag Wirén. Först hette de Örebro stråkkvartett, men de bytte för några år sedan för att föra fram denne tonsättare lite extra. Violasten Linn Elvkull uttryckte det som att många har hört "Serenad för stråkorkester" som Wirén fick sitt genombrott med, men inte lika många har hört hans stråkkvartetter. Det vill de ändra på. Den tredje, skriven under början av 40-talet, är en av de första som visar prov på Wiréns senare metamorfosteknik. Ett sätt att använda små, små motiv så att de återkommer gång på gång utan att rakt av citeras.
Ett nöje att höra påWirénkvartetten visade sig vara ett nöje att höra på, redan från konsertens inledning med ett helt annat stycke. Philip Glass är ibland minimalist i fler avseenden än det tekniska, hans andra stråkkvartett "Company" är högst åtta minuter lång. Kvartetten fångade Glass anda med sandpapperstorrt anslag, tvära dynamiska kast och minimalt vibrato. De skapade stor variation vid det snäva toncentrat.
Att detta inte var deras enda sträng märktes när de fortsatte med den tidigare nämnda stråkkvartetten av Wirén. En rent av idealiskt balanserad ensemble där violiner, viola och cello kompletterade varandra utan att egentligen lämna den gemensamma klangen.
Flödande stråkarDen stora formen kom fram med hjälp av ett drivande tempo och flödande stråkar. Bra val rent allmänt, tyvärr inte lika välfunnet i Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 15, i a-moll, som är komplexare än så. Men Wirénkvartettens egobefriade, entusiastiska spel gör att man förlåter dem det mesta.
MOLLY TELEMAN