Norrköpings symfoniorkester med pianisten Lilya Zilberstein, solist. Alan Buribayev, dirigent.
Linköpings konserthus, Crusellhallen, i går kväll.
Ett renodlat franskt program hade norrköpingsorkestern trollat fram denna kväll. Eller dammat av skulle man kanske hellre säga. Alla kompositörer var betydande namn förvisso, men som helhet framstod inte mycket av detta som den mest angelägna musik som det franska 1800-talet frambringat.
Avsnittet ur Berlioz opera "Trojanerna" blev en ouvertyr med karaktär av scen- och teatermusik. Skir och lyrisk i inledningen, med en växande dramatik med jakt och storm som bakgrund. Smattrande horn och dundrande trummor utgjorde uppenbar programmusik, som framfördes med distinkt spel och hög energi.
Saint-Saëns femte pianokonsert är skriven under 1800-talets sista år men här märks inga uppbrott eller nya insteg. Det är en välbalanserad och ljus musik, som sällan skakar om.
Andra satsens arabiskt färgade tema leder dock tanken till tidstypisk exotism och vurm för orienten. Symfonin kallas ju också "den egyptiska". Denna del av verket är den intressantaste och vackraste; mycket förförisk i sin slingrande melodik och drömska klanger.
Lilya Zilberstein var en mycket övertygande solist. Hennes spel hade en pondus och självklarhet som imponerade. Inga överdrifter utan tydligt och behärskat och väl balanserat i både rytm och dynamik med dirigent och orkester.
Cesar Francks d-moll symfoni var kvällens tyngd och avslutning. Ett verk med storslaget anslag, stor dynamik och med en stundvis djärv harmonik som kan matcha samtida wagnerianska anspråk. Andra satsens melankoliska melodi på engelskt horn (den större sällan hörda oboen) vill man gärna minnas, men slutdelen av symfonin blir ganska utdragen med sina upprepade motiv.