Du måste fylla en timme Daniel. Du har bara släppt tio låtar som soloartist, men du måste ge dem en hel timme. De måste få valuta, alla måste få höra sin favoritlåt. Det blev en knölig resa till folkets kärlek när alla tio låtarna från debuten "Svart, vitt och allt däremellan" framfördes i Cupolen i fredags. Dagen efter en utsåld konsert på Cirkus i Stockholm är svårt att stå framför några hundra förväntansfulla Linköpingsbor och med allvarlig min berätta att peppen och energin finns kvar. Daniel Adams-Ray övertygar oss till slut.
I sitt esseAvståndstagandet från sitt hiphopsjag är inte lika skoningslöst som det vi sett från Snooks andra halva, mannen jag lovade mig själv att inte nämna vid namn i den här recensionen. Låtar som "Svart" och "Lilla lady" är välkomna avbrott från den andres ältande av relationer. Här är Daniel i sitt esse. Det spröda Motownljudet på skivan blir lite buckligt, men det bidrar bara till stämningen.
En Disneyfilm?Men så kommer de sura bitarna, alla tio funkar inte i verkliga livet. Så fort Daniels röst tappar tempo och de sorgsna pianoackorden kommer fram börjar det klia. Rader som "förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt" gör sig bäst oskrivna. Oljefatskeyboard och bredbent bankande på en golvpuka i "Vitt" känns riktade till en betydligt yngre publik än 18-årsgränsen föreskriver. När Daniel Adams-Ray vrålar ut att han vill bo bland molnen när han blir stor undrar jag om vi har hamnat i en Disneyfilm. En rätt bra sådan, ska tilläggas.
Som utfyllnad bestämmer sig Daniel för att freestyla in bandet på scenen inför extranumren. Ett decennium efter att Eminem visade hur en slipsten ska dras i "8 mile" är detta fortfarande ascoolt, att döma av publikens jubel. Apropå det förflutna, en Snooklåt hinns faktiskt med. Nej, inte "Mister Cool". Någon måtta får det vara.
Det bästa sparas till sist. I "Gubben i lådan" ger Daniel Adams-Ray lite mer och han så mycket tillbaka. Mot slutet går låten i dubbel takt och det låter faktiskt riktigt bra. Finns den versionen på Spotify?
ERIK GRENESTAM