Det är glest i publiken på L?Orient, omkring ett 50-tal personer framför scenen. Det blir ändå ösigt med en artist som Lars Demian. Han är rutinerad, även om det fumlas på scenen och glöms textrader. Han har gjort det här sedan genombrottet på tidigt nittiotal. Mycket är sig likt. Men det är ingen kritik. Sångerna är starka, och det är ett imponerande musikaliskt mångsyssleri i de klezmiga tonerna. Sättet att leka fram låtarna som innehåller så mycket samhällskritik och allvar är nog det som gör att man tar honom till sig.
De är bara två personer, men scenen dignar av instrument. Med sig har Lars Demian musikern och producenten David Tallroth, en figur som gömmer sig bakom bland annat slagverk, bastuba, gitarr och trumpet. Han får fram så mycket ljud att man kan undra varför det finns synthar.
Tillsammans strular de lite i trängseln på scenen. De småpratar mellan låtarna och skrattar. Demian vet ganska exakt vad publiken vill ha. Det haglar önskningar, men någon "Alkohol" blir det inte.
Jag känner att Demian inte har tålamod för sin egen publik. Inte när det kommer till önskningarna. Då ber han, lite irriterat, folk att vänta. Annars är hela konserten byggd runt de gamla godingarna. "Pank", självklart. "Konungens skål", "Stiernan och karriären" - givetvis. Och "Häxan". Det behöver inte bli mycket nyare än så här med Demian. Det är gott nog.