Han sitter längst fram på scenen, helt klädd i svart, med textpärmen i knäet. Mest av allt liknar han en sagoberättare, en historiefarbror. Och det är väl det han är egentligen, en förmedlare en osviklig berättare som bara behöver ta två toner för att örat ska fastna. Hans röst är så fängslande, både len som en smekning och tung som en rullande bluessten.
Fredagskvällen bjuder på ett välfyllt Garden. Publiken sitter städat och lyssnar noga. Det är en andäktig tystnad även mellan sångerna. Vilket gör Freddie Wadling till en muttrande skämtare. Han pratar så gott som ohörbart mellan låtarna men det som går fram är ordvitsar och småskämt i stil med: "Ibland sjunger jag - You must remember this... - men sen kommer jag inte ihåg mer". Han ursäktar sig med att han är från Göteborg.
Uppbackad av en trio, cello, gitarr och trummor, blandar han sånger på engelska och svenska. Det mesta är lugnt och vackert men stämningen bryts effektivt av rockigare nummer. Stor del av låtarna hämtas från senaste skivan "The dark flower" och det gör kvällen ojämn. Där finns fina versioner av "Annabel Lee" och "I himlen" men tråklåtar som "Du är mitt morfin" och "Christmas" lyfter aldrig. Till mångas förtjusning ger han oss också egna versioner av King Crimson, Radiohead och Abba. Men det allra bästa sparar han till sist.
När klockan precis passerat tio och kvällen börjar klä om till natt i februarimörkret utanför. Då visksjunger Freddie Wadling Richard Rogers och Lorenz Hart nu 72 åriga standard "My funny Valentine" så sagolikt vackert att tiden stannar. Och jag lovar - jag kan höra Rogers och Hart skåla med Chet Baker där uppe i jazzhimlen när jag passerar genom en ödslig Domkyrkopark på väg hem.