Utseendemässigt påminner han om en blandning mellan Simply Reds sångare Mick Hucknall och Kalles Kaviar-Kallen. Erik Hassle är sångaren som hypats av media, och popens svar på Cosmo Kramer i Seinfeldt, om man får tro valet av frisyr. Musikaliskt representerar han en genre i gränslandet mellan pop och rock light, där ett och annat anslag ger Kent-vibbar.
Som försmak på kommande Hultfredsfestival bjuder han på en föraning om en sommar som inte riktigt bestämt sig. Konserten på LOrient i torsdagskväll andades musikalisk förhoppning, men också delvis amatörmässig ljudsättning och lätt förskrämda mellansnack. Det hundratalet personer som sökt sig till L'Orient denna kväll bjöds på lättlyssnade låtar som ingen ännu kan, och på en konsert som likt sommaren innebar lång väntan, men var över kort därefter.
Erik Hassle står och väger. Mellan genombrott och att förbli en sångare vars låtar ingen kan sjunga med i. Mellan att vara ett finstilt namn längst ner på en Hultfreds-affisch och bli ett dragplåster. Och mellan att landa sig en elfte plats på DigiListan och att bli en radioplåga. Vad som händer, hänger kanske på ett hår.