Trots ett helsvenskt startfält på den fjärde upplagan av Linköping Metal Massacre finns det några internationella inslag att häpnas över. I korridoren möter jag den amerikanske dokumentärfilmaren Sam Dunn som ligger bakom filmerna A Headbangers Journey och Flight 666. Lite senare på kvällen får en kompis till mig komplimanger för sin Lockup-tröja. Det visar sig att killen heter Louis och spelar i det fantastiska australiensiska punkbandet Jed Whitey som jag gillat i många år. Han är i Europa på semester och har åkt från Köpenhamn till Linköping bara för kvällens festival i hårdrockens tecken.
Som boende i Linköping får man ofta känslan av att man får nöja sig med vad som bjuds. Det vill säga ett ganska urvattnat utbud. Men Linköping Metal Massacre 4 är ett lysande undantag. Med tre av Sveriges just nu största band inom hård musik, The Haunted, Bullet och Hardcore Superstar, kryddat med kritikerrosade retrorockarna Abramis Brama och sedan gräddan av det lokala utbudet kan det faktiskt inte gå fel.
The Haunted rivstartar med grymma Moronic Colossus och 99 och delar av publiken är med på noterna direkt. Det märks dock att kvällen är ung, många har inte fått upp den rätta farten ännu men Garden fylls på riktigt ordentligt och stämningen tar sig. Jag beger mig kvickt mot den lilla scenen för att titta på Linköpingsbandet Ars Moriende. Jag gillar deras musik men i liveformatet står det tydligt att de har en bit kvar innan de når det självsäkra och självklara uttrycket som östgötakollegorna i Oblivous och Nifters visar upp lite senare på samma scen.
Hur ska man egentligen förhålla sig till Bullet? Denna småländska hybrid av det bästa från AC/DC, Accept och Judas Priest. Det bästa är nog att försöka förbise de uppenbara stölderna och hyllningarna och istället låta sig uppfyllas av deras spelglädje och energi på scenen. Då är det onekligen ett glädjespridande band.
Det finns en mesig Jocke Berg, han kommer till Linköping om några dagar med sitt band Kent. Sedan finns det en tuff Jocke Berg, och han besökte oss i lördags med sitt band Hardcore Superstar. Priset som kvällens hårdast arbetande frontman kammar han med lätthet hem och jag kan konstatera att jag tillbringat alldeles för lite tid tillsammans med bandets två senaste skivor. Men det spelar egentligen inte någon roll vad man tycker om Hardcore Superstar i hemmets lugna vrå, på scenen ger de alltid järnet och är en fröjd att titta på.