Med solen i ögonen plockar John Engelbert fram introt till Into the wild från senaste skivan. Trots brokig festivalpublik är igenkänningsfaktorn hög.
Därefter avhandlas debuten från 2006 på ett styvmoderligt vis. Execution song och första hitten Man must dance går i varandra utan utsvävningar. Det var inte bättre förr, och det är skönt att vi och bandet kan vara öppna med det. Sedan andas John ut, tar en skål med publiken och ser hur solen försvinner bakom ett moln. Det är nästan så man undrar om bandet anpassar sig till vädret eller tvärtom.
Johnossi har ägnat de senaste åren på resa mot en mörkare plats och Alone Now får inviga Bråvallanatten. John låter den hesa rösten blomma ut, reverbratten skruvas upp och det hårt distade gitarrljudet rullar ut över tiotusentals åskådare. Arbetsfördelningen mellan pedalstinne John Engelbert och nytillkomne syntkillen Mattias Franzen är stundvis oklar, men ibland önskar jag att duon hade blivit en trio långt tidigare. Gott så.
Redan långa Worried ground expanderas med ett par minuters spelglädje och ett välmenande allsångsförsök.
Runt halv tio är det tillräckligt mörkt för att scenljuset ska komma till sin rätt och Johnossi plockar fram de tyngre styckena.
Roscoe får några extra beats per minute för att passa livepubliken och Mattias Franzens smått experimentella bidrag till mellanspelet gör att jag bara vill krama om honom. Helt utan inställsamhet levererar Johnossi arenarocken som Bråvalla behövde.