En ensam vitklädd man går upp på scen och deklarerar att det här är inte en konsert, det är inte en föreställning, det är inte en föreläsning och inte heller någon cirkus, utan det är Thomas Di Leva. Så inleds den här kvällen som går under beteckningen "Låt kärleken växa". En mer passande beskrivning än att det är just Thomas Di Leva är svår att finna: det är i stort sett omöjligt att jämföra med en vanlig konsert eller föreställning.
Den ensamme mannen följs sedan av Di Leva själv, och de två är tillsammans med sina gitarrer själva på scen. Inramningen är alltså väldigt spartansk och Di Leva är helt i fokus.
Faktum är att han är så mycket i fokus att musiken kommer i skymundan. Något som är lite av ett slöseri då han under sina dryga 25 år i branschen hunnit med att spela in ett antal riktigt bra poplåtar. Under den första timmen hinns endast sex stycken av dessa med, och höjdpunkter som "Vad är frihet" och "Vem ska jag tro på" kommer nästan bort i sammanhanget. Mellanpratet om livet, kosmos och kärleken dominerar istället. Fast med tanke på att det är Thomas Di Leva vi bevittnar, antar jag att det är i sin ordning.
Publikreaktionerna är varma, även om det i allsångsförsöken mer liknar en stel gudstjänst än en sprudlande kärleksmässa. I längden blir det dock svårt att värja sig mot den glädje som strålar ut från scenen, och jag har svårt att någon lämnar Konsert & Kongress med åtminstone lite mer värme inombords än när de anlände.
Andreas Andersson