I alla fall i den schlagervärld som dikteras av Lasse Holm. När Diggiloo-turnén tioårsjubilerar gör man det enligt en formel som repeterats i lika många år: en del humor och många, många delar slagdängor. Man blandar artister som funnits med länge, de som är nya i sammanhanget men gamla i branschen och någon ny förmåga. Det är många shownummer och ännu fler tonartshöjningar. Kostymbyten och potpurrier. Färgkaskader och pastellchocker.
Någonstans önskar jag kanske att man tjugoåtta år efter den där Eurovisionvinsten som givit showen sitt namn, hade tagit språnget in i lite mer nutida schlagertakter, att dansbeaten fått göra sitt inträde och att jag kunnat skriva "Euforiskt" som rubrik. Men Lasse Holm & Co är kvar i det schlagerland som sjöng om gyllene skor, årtionden före Lena Meyer-Landruts, Saades och Loreens inträden i branschen. Året till ära känns det dessutom som man skruvat ner tempot betänkligt, även om man håller fast vid att bjuda på bra ensemblenummer.
Mest minnesvärt för kvällen är några välplanerade fullträffar och ett mindre antal missberäkningar. Till den senare kategorin kvalar Lotta Bromés borttrampning i inledningsdansen, andra aktens myggspottanden när artisterna fullständigt insveps i Vätternstrandens alla knott, och att flera av sångarna inte riktigt fixar eftersträvade röstomfång och -eftertryck i sina låtar. Men man har valt en ovanligt duktig rookie i Fridha Lundell. Schlagerparodierna fungerar för det mesta. Och när Magnus Johanssons trumpetsolo letar sig ut i den turkosfärgade augustinatten, då förlåts mycket i denna nygamla vals.
Christina Öberg