I deras generation fanns hos de flesta en djup klyfta mellan dikt och jazz. Sedan länge råder dessbättre andra värderingar.
När Georg Riedel och hans vänner i torsdags framförde ett program med titeln "Hemligheter på vägen" förekom visserligen inte musik av Jelly Roll men väl poesi av Lagerkvist.
Här var det hans kända "Det är vackrast när det skymmer" som lockat Georg Riedel, och inledningsvis var det Joakim Milder och Jacob Karlzon som i känsligt samspel gav gestalt åt den existentiella oro som finns i dikten.
Sarah Riedel har en mycket vacker röst, och hennes kontrollerade inlevelse gör starkt intryck. Jag fick för mig att Kristina Lugns texter attraherade henne speciellt; kanske är det den fina föreningen av vardaglighet och raffinemang som tilltalar henne.
Konsertens titel är ju hämtad från en av Tomas Tranströmers samlingar, och medan jag lyssnade till den sången + dikten föll jag i funderingar: vart tog Tranströmers raffinerade metaforik vägen? Försvann den in i musiken? Tolkades den av musiken?
Och samma funderingar inställde sig inför det avslutande numret: Harriet Löwenhielms kända "Tag mig - håll mig - smek mig sakta". Sarah Riedel sjöng särdeles vackert men Jacob Karlzons parti förde mig långt från diktens stämning.
Ibland avstod Sarah Riedel från orden och sången blev till vokaliser. Det var mycket verkningsfullt.
Och när Georg Riedel och Jacob Karlzon hängav sig åt rytmiskt raffinerat duospel tyckte jag mig märka att temperaturen steg påtagligt, hos musikerna och i publiken!
Per Olov Backman