En institution dundrade förbi Linköping i lördags. Utan brittiska bandet Discharge som bildades 1977 hade punken både låtit och sett annorlunda ut.
Under tidigt åttiotal formade bandet råpunk- estetiken på så många plan att det är svårt att hitta något band med större påverkan.
Uppfann D-taktenTa bara trumtakten D-takt som ett exempel, där D givetvis står för Discharge. Men en legendstatus medför också problem då nostalgi och dåligt minne gör att dagens version av bandet alltid får kämpa i uppförsbacke. Särskilt som medlemmar från den klassiska tiden börjar bytas ut. Den rådande uppfattningen är att Discharge i dag är en skugga av sitt forna jag. Men ett fullsatt L?Orient verkar inte hålla med. Det gör inte heller jag för det jag fick se var långt ifrån dåligt.
Som ett sjöslagVisst, de kvarvarande medlemmarna Tony Roberts och Roy Wainright är sjukt tråkiga att titta på. Sångaren Rat från nästan lika klassiska The Varukers får ett tungt lass att dra som publikfriare. Svårt då publiken ofta hänger i klasar på honom när de försöker äntra den minimala scenen. Det blir ett sjöslag av episka proportioner där jag har svårt att tänka mig att någon kan bli genuint besviken över intensiteten.
Det kanske inte alltid låter bra men för mig är det faktiskt inte huvudsaken. Tidigare under den mastiga kvällen har Zooparty agerat malplacerade, Makabert fynd hetsat fram råpunk med växelsång, Glöm dä! visat att de sannerligen är grisigast i Östergötland, Restless Knights bidragit med en uppfriskande amerikansk touch och huvudstadsbandet Massgrav charmat oss med sina grindpunkprojektiler.
PELLE GUNNARSSON