Mellan klockan halv ett och ingenting på natten går Docenterna upp på den lilla scenen. Det är äntligen dags att bli hög på stämningen som arrangören Sami Rahim har friskat upp med förband och oförskämt lång väntan.
Man kan inget annat än älska Docenterna. Två saker slår mig samtidigt:
1. Det är tydligt att Jon Jefferson Klingberg har vuxit in i bandet. Docenternas envisa, mycket charmiga, tradition att alla ska vara med betyder ett eget nummer. Och Jon står stadigt på egna ben.
2. Det undermåliga konsertljudet har ingen betydelse om bandet strålar som Docenterna, publiken kan ju låtarna och sjunger med för full hals.
Docenternas 30-åriga popskatt har länge behövt förnyelse. Därför är det skönt när bandet kostar på sig att slakta någon helig ko till förmån för annat, som låten Popmusik, i sista extranumret. Dessutom drog Joppe Pihlgren en anekdot och berättade om var deras första spelning utanför Stockholm ägde rum. Passande nog kan det ha varit i Linköping.
Docenterna är ett populärt band, var de än spelar. Kanske har de levt lite på det där med att hela tiden göra comeback. Här är de igen, överösta med kärlek. På en liten scen. Och framför dem står fullt av människor som bara vill ha mer. Docenterna är ett Stockholmsband men det här är nog deras rätta element.
ULRIK SVEDIN