Domkyrkan: Berörd publik njöt av Pärts musik

Han är i sanning en annorlunda tonsättare, Arvo Pärt. Över det mesta han har skrivit vilar ett förklarat ljus, även om intervallen kan skava ibland.

Ofta är det melodiska materialet sparsamt och harmoniken enkel, som i Psaltaren 96. Vissa partier är ytterligt avskalade, men slutfallen kan överraska. Någon regelbunden och metrisk puls är inte alltid märkbar, ofta följer takterna i stället det sjungna språkets betoningar på ett sätt som för tankarna till gregoriansk sång.

Pärt vaggar in oss i ett läge där han sedan låter oss stanna länge. På så vis blir musiken rogivande och kanske rentav tröstande. Några skulle säkert säga att det snarare är ett monotont malande, men jag uppfattade de stycken som kören och stråkarna framförde som en välbehövlig kontrast till så mycket annat som omger oss. Man stämdes helt enkelt till andakt och till en meditativ våglängd. Något av ett undantag från detta var "Bogoroditse Devo", ett kort och glatt stycke som kören sjöng rytmiskt och övertygande.

Tillsammans med domorganisten Lars Åberg vid flygeln spelade Roland Kjellströms stråkensemble det egenartade "Spiegel im Spiegel", märkligt men overkligt vackert. De enklaste tänkbara treklangerna låg och skvalpade utan kontraster eller dynamik, lååånga notvärden i de unisona och vibratolösa stråkarna. Eftersom man visste att Pärt skrivit detta öppnade man sig för musiken med respekt och lät den tala till en, i annat fall kanske man rentav undrat om någon skämtade ?

Huvudnumret "Berliner Messe" var som en halvtimmeslång bön för kör och stråkar. Dess upphöjda lugn påverkade förmodligen puls och andning hos oss som lyssnade. De fyra Alleluia-partierna i mitten fungerade som stillsamma centralpunkter, enkla och njutbara. Här sjöng körens Magnus Thorén och Torsten Buddee Roos fint i sina solopartier.

Att efter dessa satser återvända till "Veni sanc­te Spiritus" och förhålla sig till kontrabasens oändliga orgelpunkt var inte enkelt för kören. De gjorde annars en habil insats; den musik som för lyssnaren ter sig enkel kan för exekutörerna vara så avklädd och tömd på grannlåt att kraven i stället höjs på insatser och intonation. Men kör och stråkar klingade bra tillsammans i denna optimala katedralmusik, som det kändes viktigt och värdefullt att få ta del av. Efter att den avslutande Agnus Dei-satsen avklingat dröjde det länge innan applåderna brakade loss - det är också ett mått på hur berörda alla var.

GUNNAR EKERMO